acceptance is the first step

jag sov riktigt djupt idag och kunde knappt gå upp från sängen när jag väl var vaken. hade inte ens hört att min väckarklocka hade ringt. jag var vilket fall som helst väldigt trött när jag hoppade på bussen, jag var samtidigt ledsen. kom till skolan och var allmänt tyst, hade ingen lust att prata eller skratta. jag satt tyst helt enkelt. kunde inte sluta tänka på min farfars död. igår kändes det bara så overkligt att jag inte blev allt för påverkad, men idag gick det inte att hålla emot. det rann tårar för min kind och jag blev helt sentimental, klarade inte av det. efter att några från klassen föreslog att jag skulle gå hem istället, så gjorde jag också det, ville främst dölja att jag gråtit. ville inte att folk skulle se mig ledsen..

det är alltid snällt med folk som erbjuder sin hjälp, att prata osv, jag brukar själv också göra det.. men när man väl själv upplever en familjeförlust så förstår man, man måste bearbeta det själv..